Att sluta flyga är inte att sluta resa

De senaste veckorna har flygdebatten formligen exploderat. Krönikor, granskande reportage och artiklar om expanderande flygplatser där klimatpåverkan faktiskt nämnts har rullat in stadigt. Rösterna för och emot blir starkare och tonläget högre.

Något jag ofta hört i diskussionen är att man måste ta hänsyn till allt det goda som flyget medför. Att det är otroligt viktigt att möta andra kulturer, få en chans att förstå dem som är olika oss, att kunna visa våra barn världen. Vår rörelsefrihet är livsnödvändig. Därför måste vi flyga. Lena Mellin hävdade detta i Aftonbladet nyligen, och senast Csaba Perlenberg i GT. Det ses som ett argument som i teorin väger lika tungt, och i praktiken tyngre, än att hålla planeten beboelig.

Att förstå andra är väldigt värdefullt. Det märkliga ligger i att flyget ses som ett nödvändigt medel för det. De kulturer som ligger på varma, soliga platser eller är övrigt creddiga verkar helt klart viktigast att förstå. USA, Japan, Sydafrika, Australien, Thailand. Stora kulturskillnader mellan länder (i ärlighetens namn rena avgrundsklyftor) på tåg-, buss- och bilavstånd i Europa, kanske än mer angelägna att förstå då vi är tätt sammantvinnade av EU, verkar inte räknas. Att ta färjan från extremt liberala, sekulära Sverige till ett konservativt, religiöst Polen är inte lika exotiskt eller intressant som att träffa australiensare – som är rätt lika oss själva.

Vi har just haft år av kraftig invandring till Sverige. Har ni som flyger för kulturens skull tagit chansen att lära er om Somalia, Eritrea, Syrien, Irak och Afghanistan? Ni får den varje dag. Detta är förstås anekdotisk bevisföring men att döma av de samtal jag haft med flyktingar när jag varit läxhjälp på Röda korset är svaret nej. Nästan alla säger att de inte har några svenska vänner – ingen vill prata med dem. När jag har bjudit hem flyktingfamiljer jag träffat på tåget på middag, eller druckit te på ett arabiskt kafé i min lilla hemstad jag aldrig hade hittat själv har det varit otroligt roligt och berikande. Mycket mer så än min resa till Madrid där jag ändå bara umgicks med mina kompisar (vi hade ärligt talat kunnat vara precis var som helst). Och jag har bara tagit 7ans buss till stan.

Det känns egentligen onödigt att säga, men skillnaderna inom Sverige är inte heller triviala. Min far och jag har satt i system att gå in på mackar och snabbköp längs vägar och i samhällen där vi råkar hamna. Vi går in, köper en korv, frågar var ketchupen står för att få höra dialekten i Tidaholm eller Noppikoski. Frågar hur affärerna går, om hur tiderna förändrats. Försöker luska ut vad som är viktigt för dem, för orten. Och gud vad vi lär oss.

Att sluta flyga betyder inte att sluta resa. Tror man det kan man inte överhuvudtaget utforskat de möjligheter som finns. Nej, du hinner inte ta en weekendresa i Paris (hur djup kunskap om kulturen hinner du tillskansa dig på en helg?). Två veckor i Thailand över jul blir svårt. Men att du måste sitta på sofflocket i evig tid stämmer inte. Vad viktigare är: koldioxidens förmåga att absorbera värme påverkas inte av våra preferenser eller önskningar. Med nuvarande ökning av utsläpp kommer många av de platser vi flyger inte vara beboeliga inom några år. Vill vi att våra barn ska ha en värld att upptäcka måste vi ändra vårt sätt att leva, därmed även minska vårt utlandsflygande. Om anledningen till att du flyger är att du vill förstå andra kulturer och människor – se dig om efter andra sätt. De finns, och är nog så fantastiska.

Annonser

En bättre måndag

Jag hade möte på något som heter Det fria husets ord idag. Det är precis vad det låter som – ett ställe under kommunens försorg där fokus är det egna, fria uttrycket. Som jag är alldeles kär i. Jag skrev till dem för ett tag sen och frågade om de vill visa en dokumentär om flyktingsituationen på Lesbos. En bekant till mig, Laura, var där två månader i somras och intervjuade flyktingar, volontärer och människor som är bofasta på ön. Resultatet blev Lesvos: Beautiful Prison. Det är en vacker och skakande film om den tragedi som pågår på varma stränder bredvid semestrande turister, mellan olivlundar och gula kullar, men också om den starka gemenskap och kärlek som växer trots hopplösheten.

Nahide, som jag träffade, var världens trevligaste, coolaste – och visst är de intresserade av filmen! Början av december är spikat. Det är inte klokt hur många otroliga människor man träffar när man börjar engagera sig ideellt, och när man nystar i ämnen som drar till sig folk med passion och stark vilja. När jag var på konferens förra helgen vill jag bara packa ner folk i väskan och ta med dem hem. Jag hade kunnat spendera två veckor med alla jag träffade för de var så inspirerande och kloka.

Efter mötet satte jag mig och skrev på ett kafé, och sen åkte jag hem och dog i sängen. Jag blir helt matt av att vara på stan, bland folk som rör sig. Jag älskar de sprakande höstfärgerna, men tyvärr gör de inte saken bättre – de får hjärnan att koka efter en stund. Band en bukett för att stilla stormen lite. DSC_0749DSC_0762

Nu ska jag elda i bastun, laga mat och vicka på tårna. Hoppas ni också har en fin måndag!

Höstbestyr

Nu när hösten är här och kontorsjobbet tagit slut har jag så mycket energi att jag nästan kokar över. Höst är nyår. Plötsligt blossar man upp efter en sömnig sommar. Rör mig framåt och uppåt i 160.

Följande händer nästa vecka:

  • Möte angående en filmvisning jag ska ordna. Är så taggad över detta!
  • Möte med kommunens hållbarhetsavdelning.
  • Skriva färdigt reportage + en krönika.
  • Utflykt med Växjö Fågelklubb. Ah! Så kul! Om det är någon som är sugen på att börja skåda är det ett jättebra tillfälle nu när flyttfåglarna drar söderut inför vintern. Det är hålligång så det heter duga i markerna.

Men först ska jag till Jönköping och hälsa på en kompis och gå på konsert. Panda da Panda. Drog mig i säkert fyra år innan jag började lyssna på honom för jag tyckte namnet var så töntigt (förlåt……), men när jag väl hörde människan bara smällde det till. Blev störtkär.

Hoppas ni får en fin helg! 🙂

Det som händer

Det har varit väldigt tyst här ett tag. Sen jag började jobba på kontor har min energimätare ständigt darrat nära noll. Jag visste att det skulle bli så, men det kändes inte riktigt som jag kunde tacka nej. Det var först när min chef påpekade att jag inte bara kan jobba och sova som jag började fundera över det. Jag blir också lätt sjuk när jag jobbar heltid, så det blir liksom ändå aldrig hela arbetsveckor.

Så nu har jag slutat.

Jag försöker lägga tiden på det som ger energi. Att skriva, starta projekt, och förhoppningsvis snart måla. Jag har börjat gå i psykodynamisk terapi, vilket är tufft och energikrävande. Egentligen ville jag ha KBT, men psykologen som utredde mig sa att det inte var det jag skulle ha. Att det bara hade blivit en till quick fix, att jag bara skulle braka ihop igen. Att jag bara skulle gå längs nästa varv på den nedåtgående spiralen.

Så nu kravlar jag mig genom det. Håller mig ovanför ytan, pressar mig samman själv för att inte falla i sär.

Kanske kommer jag ha mer ork och lust att skriva här. Det händer saker i Växjö, och i min närhet, som aldrig förr och jag skulle så gärna vilja dela med mig av allt kul. I helgen ska jag på konferens med Omställningsrörelsen i Sverige. Ska bli spännande!

Skillnaden en sketen låda kan göra

För några dagar sen postade jag en bild av en kartong på Facebook. Jag skrev att jag ska fylla den med medicin och annat som behövs och skicka den till ett flyktingläger på Lesbos, och bad folk swisha en slant om de ville bidra. Jag hade bestämt mig för att lägga 2000:- själv och tänkte att kanske, kanske kunde jag få ihop en femhundring till. Man får jäkligt mycket tvål, deo, trosor, aspirin och alvedon för 500 pix.

DSC_0520 (3)

Men jäklar vad det rasslade till! Inom ett par timmar hade jag nästan 500:- (!) så jag höjde målet i huvudet till 1000:-. Över femtio swishar senare har vi skramlat ihop 2885kr!! Såååå sjukt! Alla möjliga har bidragit – nya, gamla och forna vänner, bekanta och såna jag inte känner. Det får bli minst en låda till!

Att starta en insamling är ett enkelt knep för att få tusen kg hopp för mänskligheten, om man nån gång känner att mätaren darrar farligt nära noll. Folk går runt och bär på så mycket vilja att hjälpa, men ofta finns det ingenstans det kan pysa ut. Det är bara att ge dom ett sätt de kan få utlopp för det, så händer det grejer. Ett tips om en podd som översköljer en med inspiration till att förbättra världen är Civilsamhällepodden. Det känns typ som jag brinner i bröstet när jag hör hur folk slagit näven i bordet och vägrat acceptera att ”det är bara så det är.” Blir såååå glaaaad av att dessa människor finns. Hur bra som helst.

Jag ska handla massa grejer på onsdag (16/8) så vill ni bidra med en tia innan dess är numret 0722321089 ❤

~

Update: Vi knäckte precis 3000. Ahh!!!

Är landsbygden död?

Det är dags att krypa till korset. Som nämnt tidigare såg jag en flytt tillbaks till Växjö som en tvångsförflyttning till världens ände. Om Växjö varit illa i min trångsynta hjärna har omnejden tett sig som nån slags dödsinjektion för allt kul. Tråkig som en påstigande i Alvesta, som uttrycket lyder. (Alltså herregud så jag skäms.)

Vi kan väl säga att jag kommit på bättre tankar sen jag började jobba i Alvesta. Hela kommun fullkomligt bubblar av liv. Spelningar, kaféerna nämnda i tidigare inlägg, konstutställningar, loppisar, mängder av olika events. Visst, man kan inte välja mellan fyra olika konserter en tisdagkväll – men hur ofta gick jag på spelning även när jag hade möjlighet? Gick jag på alla pubar barer kaféer klubbar i Lund, Uppsala, Nijmegen, St Andrews? Nä. Jag tror stämningen och möjligheten till att välja var det som gjorde att man kände sig så fri. Men just den stämningen kanske inte har monopol på att vara den enda uthärdliga eller värd att leva i.

En kollega till mig (väldigt kul tjej) sa på en fikarast att hon är nöjd med var hon bor, för ”Alvesta har ju faktiskt allt.” Stirrade på henne. Försökte ta in vad hon sa. Tänkte efter. Ja fan. Hon har ju rätt? Vill man så kan man ha extremt roligt i Alvesta kommun.

Man får ut och leta lite. Bakom granmurarna längs väg 27 finns så mycket värt att utforska, och kan det vara såhär bra mitt i mörkaste Småland är chansen stor att det är bra hålligång i socknar i resten av landet också. Kanske är landsbygden på utdöende på andra ställen, eller i andra aspekter. Men inte här i alla fall.

Lyckad som fan

En tanke slog mig just.

Gud vad jag längtar till St Andrews ringer mig igen för att samla in data till statistiken över vilka toppjobb St Andrews graduates får. Härom sistens löd konversationen

”Hi! I’m calling from the St Andrews Alumni Office. We’re collecting data on the jobs our alumni have gotten since leaving university, to give future students a better image of that they can expect. So where have your chemistry degree gotten you in these two years, Agnes?”
”Um. Well. I’m unemployed. I’ve been unemployed since I graduated.”
”OMG!!! Im so, so sorry!! I mean… oh, ok…?”
”… thanks…”

Det ska bli så KUL att säga att min fina fina utbildning gjort att jag får hålla koll på folks sophämtnings- och slamtömningsabonnemang, and I’m fucking loving it.

Jag älskar att inte vara lyckad längre. Bara lycklig.