Att sluta flyga är inte att sluta resa

De senaste veckorna har flygdebatten formligen exploderat. Krönikor, granskande reportage och artiklar om expanderande flygplatser där klimatpåverkan faktiskt nämnts har rullat in stadigt. Rösterna för och emot blir starkare och tonläget högre.

Något jag ofta hört i diskussionen är att man måste ta hänsyn till allt det goda som flyget medför. Att det är otroligt viktigt att möta andra kulturer, få en chans att förstå dem som är olika oss, att kunna visa våra barn världen. Vår rörelsefrihet är livsnödvändig. Därför måste vi flyga. Lena Mellin hävdade detta i Aftonbladet nyligen, och senast Csaba Perlenberg i GT. Det ses som ett argument som i teorin väger lika tungt, och i praktiken tyngre, än att hålla planeten beboelig.

Att förstå andra är väldigt värdefullt. Det märkliga ligger i att flyget ses som ett nödvändigt medel för det. De kulturer som ligger på varma, soliga platser eller är övrigt creddiga verkar helt klart viktigast att förstå. USA, Japan, Sydafrika, Australien, Thailand. Stora kulturskillnader mellan länder (i ärlighetens namn rena avgrundsklyftor) på tåg-, buss- och bilavstånd i Europa, kanske än mer angelägna att förstå då vi är tätt sammantvinnade av EU, verkar inte räknas. Att ta färjan från extremt liberala, sekulära Sverige till ett konservativt, religiöst Polen är inte lika exotiskt eller intressant som att träffa australiensare – som är rätt lika oss själva.

Vi har just haft år av kraftig invandring till Sverige. Har ni som flyger för kulturens skull tagit chansen att lära er om Somalia, Eritrea, Syrien, Irak och Afghanistan? Ni får den varje dag. Detta är förstås anekdotisk bevisföring men att döma av de samtal jag haft med flyktingar när jag varit läxhjälp på Röda korset är svaret nej. Nästan alla säger att de inte har några svenska vänner – ingen vill prata med dem. När jag har bjudit hem flyktingfamiljer jag träffat på tåget på middag, eller druckit te på ett arabiskt kafé i min lilla hemstad jag aldrig hade hittat själv har det varit otroligt roligt och berikande. Mycket mer så än min resa till Madrid där jag ändå bara umgicks med mina kompisar (vi hade ärligt talat kunnat vara precis var som helst). Och jag har bara tagit 7ans buss till stan.

Det känns egentligen onödigt att säga, men skillnaderna inom Sverige är inte heller triviala. Min far och jag har satt i system att gå in på mackar och snabbköp längs vägar och i samhällen där vi råkar hamna. Vi går in, köper en korv, frågar var ketchupen står för att få höra dialekten i Tidaholm eller Noppikoski. Frågar hur affärerna går, om hur tiderna förändrats. Försöker luska ut vad som är viktigt för dem, för orten. Och gud vad vi lär oss.

Att sluta flyga betyder inte att sluta resa. Tror man det kan man inte överhuvudtaget utforskat de möjligheter som finns. Nej, du hinner inte ta en weekendresa i Paris (hur djup kunskap om kulturen hinner du tillskansa dig på en helg?). Två veckor i Thailand över jul blir svårt. Men att du måste sitta på sofflocket i evig tid stämmer inte. Vad viktigare är: koldioxidens förmåga att absorbera värme påverkas inte av våra preferenser eller önskningar. Med nuvarande ökning av utsläpp kommer många av de platser vi flyger inte vara beboeliga inom några år. Vill vi att våra barn ska ha en värld att upptäcka måste vi ändra vårt sätt att leva, därmed även minska vårt utlandsflygande. Om anledningen till att du flyger är att du vill förstå andra kulturer och människor – se dig om efter andra sätt. De finns, och är nog så fantastiska.

Annonser

Det som händer

Det har varit väldigt tyst här ett tag. Sen jag började jobba på kontor har min energimätare ständigt darrat nära noll. Jag visste att det skulle bli så, men det kändes inte riktigt som jag kunde tacka nej. Det var först när min chef påpekade att jag inte bara kan jobba och sova som jag började fundera över det. Jag blir också lätt sjuk när jag jobbar heltid, så det blir liksom ändå aldrig hela arbetsveckor.

Så nu har jag slutat.

Jag försöker lägga tiden på det som ger energi. Att skriva, starta projekt, och förhoppningsvis snart måla. Jag har börjat gå i psykodynamisk terapi, vilket är tufft och energikrävande. Egentligen ville jag ha KBT, men psykologen som utredde mig sa att det inte var det jag skulle ha. Att det bara hade blivit en till quick fix, att jag bara skulle braka ihop igen. Att jag bara skulle gå längs nästa varv på den nedåtgående spiralen.

Så nu kravlar jag mig genom det. Håller mig ovanför ytan, pressar mig samman själv för att inte falla i sär.

Kanske kommer jag ha mer ork och lust att skriva här. Det händer saker i Växjö, och i min närhet, som aldrig förr och jag skulle så gärna vilja dela med mig av allt kul. I helgen ska jag på konferens med Omställningsrörelsen i Sverige. Ska bli spännande!

Är landsbygden död?

Det är dags att krypa till korset. Som nämnt tidigare såg jag en flytt tillbaks till Växjö som en tvångsförflyttning till världens ände. Om Växjö varit illa i min trångsynta hjärna har omnejden tett sig som nån slags dödsinjektion för allt kul. Tråkig som en påstigande i Alvesta, som uttrycket lyder. (Alltså herregud så jag skäms.)

Vi kan väl säga att jag kommit på bättre tankar sen jag började jobba i Alvesta. Hela kommun fullkomligt bubblar av liv. Spelningar, kaféerna nämnda i tidigare inlägg, konstutställningar, loppisar, mängder av olika events. Visst, man kan inte välja mellan fyra olika konserter en tisdagkväll – men hur ofta gick jag på spelning även när jag hade möjlighet? Gick jag på alla pubar barer kaféer klubbar i Lund, Uppsala, Nijmegen, St Andrews? Nä. Jag tror stämningen och möjligheten till att välja var det som gjorde att man kände sig så fri. Men just den stämningen kanske inte har monopol på att vara den enda uthärdliga eller värd att leva i.

En kollega till mig (väldigt kul tjej) sa på en fikarast att hon är nöjd med var hon bor, för ”Alvesta har ju faktiskt allt.” Stirrade på henne. Försökte ta in vad hon sa. Tänkte efter. Ja fan. Hon har ju rätt? Vill man så kan man ha extremt roligt i Alvesta kommun.

Man får ut och leta lite. Bakom granmurarna längs väg 27 finns så mycket värt att utforska, och kan det vara såhär bra mitt i mörkaste Småland är chansen stor att det är bra hålligång i socknar i resten av landet också. Kanske är landsbygden på utdöende på andra ställen, eller i andra aspekter. Men inte här i alla fall.

Lyckad som fan

En tanke slog mig just.

Gud vad jag längtar till St Andrews ringer mig igen för att samla in data till statistiken över vilka toppjobb St Andrews graduates får. Härom sistens löd konversationen

”Hi! I’m calling from the St Andrews Alumni Office. We’re collecting data on the jobs our alumni have gotten since leaving university, to give future students a better image of that they can expect. So where have your chemistry degree gotten you in these two years, Agnes?”
”Um. Well. I’m unemployed. I’ve been unemployed since I graduated.”
”OMG!!! Im so, so sorry!! I mean… oh, ok…?”
”… thanks…”

Det ska bli så KUL att säga att min fina fina utbildning gjort att jag får hålla koll på folks sophämtnings- och slamtömningsabonnemang, and I’m fucking loving it.

Jag älskar att inte vara lyckad längre. Bara lycklig.

Sommarkaféerna

Är det något vi har mycket av i Småland är det småkaféer på landsbygden. De poppar upp som svampar under sommarmånaderna och ofta med tillhörande loppis. Man är helt salig efter en eftermiddag på en stol i solen med ett glas flädersaft i näven och munnen full av dumlemuffins. Fast det bästa är att det är så tyst och lungt. Småpratet från de andra som njuter i solen med en kopp kaffe, ett par humlor och kanske en gris är det enda som hörs.

I Broaskog utanför Moheda finns ett kafé där det är prick så. Förutom fiket har de en jättemysig gårdsbutik där man kan köpa massa fina saker och lingonsylt, chutney och ägg från hönsen.

DSC_0462 (2).JPG
Hela stället badar i blommor. Tyvärr dog kameran efter den här bilden. Men ni fattar?

DSC_0464 (2).JPG
Dumle-ljus-och-mörkchoklad-kaka överöst med bär och grädde.

Är ni i närheten av Växjö/Alvesta är Broaskog mycket varmt rekommenderat. Väldigt anspråkslöst, lugnt och med ljuvlig fika.

Andra bra ställen i mitten av Småland är

Hilmas must.Har aldrig sett maken till ett så idylliskt ställe, med så sjukt gott fika och trevligt folk. Ni hittar deras insta här.

Café Sjövillan vid Åby Sluss. Vacker miljö, bra fika, jättebra platser både inom- och utomhus. Bästa man kan göra på en söndag är att åka dit. Väl värt ett besök!

Pannkakshuset i Tolg. Pannkakshus. Ja. Ni fattar själva. Bästa stället.

Hjärtenholm.
 De som har stället är världens finaste och väldigt måna om att man ska ha det bra. Förutom trevlig omgivning har de bra fika och en finfin grönsaksträdgård.

Cafe Masugnen i Åryd. Vill man äta våfflor åker man hit. Stället ligger vid en masugn (oh really) vilken är en riktigt häftig, vacker och märklig byggnad. Har man som jag spring i benen kan man spankulera i omgivningarna. Gör inte ont i ögonen direkt.

Har ni tips på bra fikaställen runt om i landet?

Safta sylta syra

Dagarna viner förbi nu för tiden. Har det supertrevligt på jobbet (äter tårta var dag + alla kollegor är kalas) men så fort jag kommer hem är jag helt slut. 9till5 och pendla är icke för mig. Det enda jag orkar är att plocka bär. Härom veckan var jag trött in i märgen och orkade inget annat än att sitta ute med en bunke, en podd, en öl och plocka vinbär.

DSC_0480DSC_0486.JPG

Resultatet blev världens mumsigaste gelé, sylt och saft. Den står i kylen och trängs med fläderblomsaft, blåbärssylt och sen en timma tillbaks svingod hallonsylt.

Har ingen saftmaja så jag använder en bit tyll jag skulle haft till en fjärilshåv. Tyvärr var den för grov för fjärilsfångst men nu kommer den ju till nytta i alla fall!

DSC_0509DSC_0531
Leker fortfarande med maten. Tyckte det här såg så äckligt och coolt ut.DSC_0545

Ska plocka de sista blåbären innan de förfars, ta hand om körsbären och sen göra massvis av surkål och syrade morötter. Nom nom nom.

Hoppas ni har det bra i sommarkylan!

Ilska som drivkraft

Min senaste krönika för ETC handlar om att agera – att göra mer än dela artiklar och videor på facebook, mer än att källsortera och cykla till jobbet för att rädda planeten. Ett har jag lärt mig – om det ska bli något gjort här i världen får man göra det själv.

När jag var liten var jag aldrig arg. Jag var frustrerad, ledsen och orolig över miljöproblem och orättvisor men det tog sig aldrig uttryck i knutna nävar eller avgrundsvrål. Min högsta dröm var att dö genom att ställa mig mellan ett djur och en tjuvjägare i Serengeti. Vid tretton års ålder blev jag religiös. Ilska var inte längre ens tillåtet – brist på självkontroll och mörka känslor sågs inte på med blida ögon.

Vid nitton gick det inte längre. Jag brakade ihop, bröt med allt vad kristendom hette. Plötsligt fick jag vara arg – och så jävla arg jag blev. Sen dess har det inte slutat. Visst ställer det till problem ibland, men det är också en otrolig kraft som obönhörligt motar en framåt, ett ånglok i ryggen.  Ren frustration har fått mig att driva igenom projekt, göra namninsamlingar, hjälpa, trösta, ryta ifrån. Orättvisor och goda ting som förstörs får mig att koka, får bröstet att slitas sönder. Det finns inget val. Något ska göras.

Om du brinner för något, om du ser orättvisor och snedvridna saker runt omkring dig – gör något. Det finns tonvis man kan göra för att påverka. Du kan kanalisera din ilska och frustration genom att bygga något nytt. Börja med att googla. Läs på om det du funderar på, bygg en kunskapsbas och leta efter namn som dyker upp. Förstå problematiken, ringa in knäckfrågor. Ring upp personerna du hittar när du letar! Bjud på lunch och snacka för att förstå mer, skypa om de bor långt bort. Folk blir ofta eld och lågor när man ber dom snacka nån timma om sina specialintressen. Skojar inte. Ställ frågor. Ju mer du lär dig kommer du förstå vad som kan, behöver göras. Och sen: gör det.