Händer det verkligen *inget* kul i din stad? – Bra!

Finns det verkligen ingenting i din stad du vill göra? Du sitter och ser event på facebook, fyrverkerierna går av i tandem inombords, och sen… i Stockholm ja. Jaha… det är i Malmö. Du inte har ett kopek, och varför ska man förresten behöva åka till storstan för att ha kul? Orimligt. Orättvist.

Skapa ett eget event! Själva anledningen till att Sandra Beijer kom till Växjö var att en 17-årig (!) tjej som heter Anna skrev till biblioteket och bad om att de skulle bjuda dit henne, och de högg direkt. Studiefrämjandet kan man också be bjuda in föreläsare, och skapa studiecirklar. Ordna en tävling i nåt du tycker är kul! Sätt upp lappar på anslagstavlor, på biblan, skapa ett event på facebook och be dina kompisar dela det. Förutom att du får nåt roligt att göra, lär känna nya människor blir man så stolt över sig själv när man faktiskt ror det i land, och man får så mycket uppskattning. Vill du ha tips om hur du gör, skriv till mig!

14718777_1233357663401995_59075927121816773_n.jpg

Jag har varit med att organisera två rätt stora läger för Fältbiologerna med lokal, transport, föreläsare, volontärer etc och märkte hur förhållandevis lätt det var. Jag var helt handfallen i början, tänkte vafan har jag gett mig in på var börjar jag snälla hjälp mig jag kan inte det här. Men tar man en sak i taget går det fint; allt ska ju inte göras på en gång. Och vad man märker är folk är förvånansvärt taggade på att föreläsa, dela med sig av sin kunskap och hjälpa till. Vi fick så himla häftiga föreläsare till sommarlägret. Ibland bara gapade jag när jag fick svar av mina idoler som ”gud vad roligt det låter! vad härligt att ni gör det här – det är klart jag kommer!”

Jag drömmer om att ordna konferenser och bjuda in forskare, läkare, sjuk- och undersköterskor som kan engagera och tala om hur man kan få demens- och äldrevården att bli bättre. Jag vill bjuda in människor som kan tala om självmord, om psykisk ohälsa, om brister i psykvården. När jag är starkare kommer det hända, sanna mina ord.

Annonser

Konsten att ha kul

Konsten att ha kul och utvecklas börjar med att titta upp. Man hittar inget intressant i naveln såvida man inte har en brinnande passion för ludd.

Det känns tryggt och mysigt att trampa samma stigar som förr och självklart ska man fortsätta göra sånt man redan gillar! Herregud det finns inget jag älskar mer än att gosa in mig med mina päron i deras säng, snacka skit och kolla på Veckans brott. Men om man vill ha pirret i magen, känslan av att man alltid kommer minnas den här dagen, denna känslan, får man se sig om. Finns det nåt du alltid velat testa? Eller nåt du ABSOLUT inte velat testa? Gör det! Jag lovar att det blir minnesvärt och kommer få dig att växa minst tre millimeter.

Exempel på saker jag gjort fast jag varit totalt livrädd från början: modell casting, gått till en retorikklubb och hållit ett improviserat tal på fläcken (inför superskillade talare), audition för en pjäs, testat rugby, lärt mig magdans och uppträtt med det, och sjungit i en (väldigt liten) luciakör inför en fullsatt kyrka. Man överlever. Man tar sig genom det, vidare, har till och med riktigt kul, och när adrenalinet ebbat ut känner man sig som ett lejon.

Sandra B

Nu har det hänt.

Ett par ord om Sofia först. Vi lärde känna varann genom att jag träffade henne på en fest. Pratade knappt. Hon la till mig på facebook, och säkert en månad senare skickade hon en bild på en illustration jag gjort till Fältbiologen och sa att hon älskade mossa och jag sa jag älskar dig. I mitt huvud. När jag kom tillbaka till Växjö frågade jag om hon ville fika och sen dess är vi kompisar tror jag. Jag sa att jag hade massa saker jag ville göra med henne. Föreslog att äta våfflor ihop, varpå hon sa ”ja, det blir bra! så kan vi planera vårt gemensamma liv!” Det är så skönt med folk som fattar att dom är ens framtida livspartner efter att setts en gång.

SÅ nu vet ni vem Sofia är. Jag cyklade iväg till stadsbiblan med Soffan för att lyssna på Sandra Beijer, som jag tjatat om här tidigare och för alla jag känner live minst en gång. Det var så sjuuukt att se henne på riktigt. Att hon inte är ett hologram. Och den fina tjejen från biblan som hjälper mig ibland sa att man jättegärna fick maila dom och be om författare man ville ha dit holy fucks. Deras datorer kommer tro jag är en robot så mkt mail kommer dom få.

Sandra var sitt vanliga underbara jag (älskar denna människa så mycket) och sa så smarta, tänkvärda saker. Kändes som hjärnan var på en all you can eat buffet. Efter föreläsning och frågor ställde jag mig och sa att jag vill skapa en skrivargrupp. Impulskontrolldelen av min terapi kommer inte förän om sju veckor så ni får dras med sånt här tills dess. Gav min mailadress till biblantjejen så ska hon försöka förmedla! Hur kul?!

FullSizeRender (5)Målade pinglan dagen till ära. Visade för henne med… kände mig som ett dagisbarn. Inte helt klar än men sen när har man tid med sånt. (/arbetslös)

20170329_185321.jpg

Här står vi och är lyckliga. Iaf två av oss, vet inte vad Sandra kände…

Funderingar pt. 1

Hej.
Alltså. Det har varit något med den här bloggen som inte känts rätt. Jag låter så himla äppelkäck? Kan ni komma på någon mindre äppelkäck människa än jag? Min hobby är ju att spy nattsvart galla över allt. Min bästis och jag tycker det är så kul att umgås för man får klaga på allt utan att ursäkta sig eller se guldkanten. Jag blir fem år gammal och vill lägga mig ner och skrika när folk ska ”se det fina” i något jag vill slå sönder med en stekpanna. Jag vill *absolut* inte se det fina i det. Jag har jättelätt att vara tacksam och är för det mesta bara bubblig och glad men jag har också väldigt lätt att bli rasande på, och hata saker left right and centre. Charmigt.

Kul grej: Första gången jag träffade Olof, som jag liksom hänger ihop med, snackade vi om att beskriva sig själv i tre ord. Han sa ”trevlig men människohatare.” Och jag ba ”aa precis, det är jag.” ”jag snackade om mig själv?” For the record – jag hatar inte människor. Är bara väldigt introvert.

När gulle-Sofia och jag var på Sandra Beijers (!!!!) föreläsning sa hon en sak som var svaret på min fråga. Hon förklarade att när hon bloggar skriver hon som hon pratar, och när hon skriver sina romaner och krönikor skriver hon som hon skriver. Men jag tror jag varit så svältfödd på att få skriva på svenska att mitt skriv-skrivande kommit av bara farten. Jag tycker det är så kul, men det är ju inte jag.

Så nu är det slut med det. Förlåt alla som gillade det. Hoppas ni vill hänga kvar ändå.

En enkel tulipan

Idag fyller min mamma år! Jag gick och la mig på henne i morse och pussade lite på henne. Sen fick hon yoghurt.

Den riktiga presenten var blommor. Eftersom hon alltid suckar och stånkar när hon ser en florist hantera blommor (”dom har inget sinne för estetik”), får man köpa ett gäng, be en bön och binda buketten själv. Nu råkar jag älska att arrangera blommor så det är ju helt okej. Såhär blev det:

DSC_1331DSC_1329

DSC_1339

Tog med lite kaprifol från tomten, som börjat få blad. Den var så fin i eftermiddagssolen. Bladen är lite rödaktiga, så det såg nästan ut som de hade blod i kärlen… Sådär som när man håller upp handen mot en lampa?

Sen kom en vän, spontanvåffelkalas happened och nu gäller horisontalläge resten av kvällen. Snipp snapp snut.

Skåda fågel

Fågelskådare. Är du en sån? Tänker du kanske på satsiga fältkläder, män med silverhår, lusekofta och enorm kamera?

Det tänkte jag i alla fall. Ett hemligt sällskap där bara de invigda vet vad som försiggår. Trots att jag varit med i Fältbiologerna länge var jag liksom rädd för fågelskådning. Rädd att göra fel, vara dålig, att inte förstå, ställa dumma frågor. De första gångerna såg jag bara ett suddigt töcken, men vågade inte säga att jag inte visste hur man hanterar en kikare. Mumlade ”mm, åh vad fin, ja men där är den ju” trots att jag lika gärna kunnat stirra in i en hink.

I ett svagt ögonblick förra våren råkade jag anmäla mig till en fågelskådningsresa till Spanien. De första dagarna var jag livrädd och limmade på en kille jag kände, världens varmaste person. Han förklarade, visade, stöttade. Så småningom började jag ta ut svängarna lite och väl hemma från resan kände jag att jag hade lite koll. Det är svårt i början, när man har noll magkänsla. Jag är fortfarande väldigt grön, men på ett år märks enorm skillnad.

14524373_1422324367796322_5135536186918665827_oFrukostpaus i Spanien. Foto superduktiga Emil Lundahl

Spanien16_liten-39
Kajsa lär mig saker. Olof Åström har fotat!

Man kan ha dyra fältkläder, Swarovski-tubkikare och kamera som i princip kan gå ut med hunden. Eller avlagda byxor, vilken tröja som helst och en vettig handkikare. Man drar till närmsta park/skogsparti med en polare och spejar. Tar med fika. Som med allt annat får man lära sig krypa innan man kan gå.

Vill man spetsa till det kan man ha art-race. Vara i lag eller ensam och se flest arter inom en bestämd tid. Det låter kanske inte så hett men det är aaaskul.

Om du är sugen på att testa, se om det finns en förening i din stad. Dom brukar bli superglada för nya förmågor och att folk intresserar sig och vill lära. Nån kan säkert skaka fram en handkikare till låns. Gick precis med i Växjö Fågelklubb och är fruktansvärt sugen på att få hänga med dom ut. Jag trodde aldrig att jag skulle börja intressera mig för fåglar, men dom är ena oemotståndliga rackare.

Söndagsutflykt

Igår drog pappsen och jag ut och chillskådade. Gick in för det till 30%, resterande 70 lallade vi runt och odlade fräknar. Vi åkte ut till ett naturreservat som heter Bokhultet som ligger precis vid stan. Säga vad man vill om Växjö, men det är himla lätt att komma ut i naturen.

DSC_1254

Det var sol, sjön glittrade och i luften yrde kaveldun istället för snö. Vi såg inget upphetsande men det är alltid roligt att se fåglar, vilka det än är. Varje gång man ser samma fågel blir det lättare att skönja mönster, lära känna arten och förstå varför de lever som de gör.

DSC_1256

Jag ska se en sävsparv här om det så blir det sista jag gör. Ibland fastnar man bara för en art och blir helt besatt av att se en utifrån sett ”tråkig” fågel. Jag fick dille på stjärtmes när jag var i Nederländerna. Hade tentaperiod men kunde inte koncentrera mig för jag bara tänkte på stjärtmesar. Kollade uppåt när jag cyklade, vilket man bara gör i Holland om man inte vill leva. Hade lätet på repeat i lurarna när jag pluggade kvantkemi. Adrenalinruset när jag sen fick se en… ja… svårbeskrivbart.

DSC_1262.JPG